I en alldeles vanlig småstad, som många helst drömmer om att lämna, händer det ofattbara, förskräckliga. Utåt sett kan tyckas att denna 9:a är för bra för att vara sann. Men då kanske man inte ser allt det som i vardagen smyger sig på. För hur är det att känna sig osynlig, så osynlig så att man knappt finns som Madeleine. För hon gör ju aldrig något väsen av sig, så då kanske hon inte riktigt finns heller.
Boken får godkänt av mig, riktigt spännande på sina ställen.
Jag brukar tycka om Marias sätt att skriva, men här tycker jag att hon snubblar på målsnöret och tar i så berättelsen spricker sönder. Inte så det blir riktigt dåligt, men jag tycker att det sköra i berättelsen förstörs helt enkelt.
Tycker man om denna bok kan man även läsa "Jag ser mig själv i en stulen spegel". Den kan man såklart läsa även om man inte tyckte jätte mycket om denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar