"Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni". Så skriver Elisabeth i sin nyinköpta, sammetsröda panterbok. Nu är det dags att lämna dagboksskrivandet och istället författa debutromanen. Skrivandet hjälper Elisabeth att orka ta sig igenom de sista veckorna i nian. På rasterna sitter hon ofta i fönsternischen, högst upp i Sävbyskolans trapphus, och lyssnar på musik. Vissa dagar orkar hon inte gå dit. Då stannar hon hemma i sängen eller sitter i saccosäcken och skriver. På nätterna händer det att hon trampar runt på asfaltgatorna och återvänder till platser som hon saknar. Det här är en bok om ensamhet, vänskap, kärlek, svek och om att hitta sig själv. Vad gör man när ens tvillingsjäl inte vill veta av en längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar