DiCamillos böcker är helt underbara. I bästa fantasy-sagostilen. Här kan verkligen ALLT hända. Mycket sorgliga undertoner, men tänk på alla de möjligheter som finns i det sorgliga. LÄS! NU! I trollkarlens elefant, trollar en trollkarl fram en elefant, till stadens invånares förtjusning. Elefanten själv är inte lika överförtjust, utan mest sorgsen. Men allt som sker har betydelse och en pojke söker sitt ursprung. DiCamillo själv säger att hon har velat skriva en berättelse om kärlek, och visst gör hon det, för...vem kan låta bli att älska en pojke, som är både tapper och trofast?
Yoko Tanakas illustrationer förstärker känslan av vemod. Jag tycker mycket om dem. MEN är det egentligen bra med illustrationerna i boken? Eller är det bättre om man själv skulle fått chansen att skapa sina egna bilder? Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar