Pojkarna av Jessica Schiefauer

En helt otrolig bok. Om identitet, hur varför blir vi de vi är. Att vara, vilja vara i en annan kropp. Tre tjejer leker. Men hur är det när leken, maskeraden blir allt för verklig. Att man blir någon annan. Går det att finna vägen tillbaka.

Bella, Momo och Kim lever i en värld, där ett växthus, med växter Bella månar och sköter om ger dem möjlighet till en fristad - ett rum där allt är annorlunda. Välj att öppna ögonen och följ med i berättelsen. En berättelse enbart för dem som är redo att se.

Missa inte denna helt magsikt skrivna bok! LÄS! NU!

Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo

Äntligen! För alla er som blivit förtjusta i DiCamillos böcker, här kommer en till! En oerhört härligt fin skildring av flickan Opal, som tack vare den hemlösa hunden (som senare får namnet Winn-Dixie) rör sig genom berättelsen på en skör stig kantad av vänskap, längtan och förlåtelse.

LÄS! UNDERBAR!

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Är det någon som har lust att gå på bio? Se då denna bok, som just har blivit film. (Ta chansen och svara på månadens tävling och vinn två biobiljetter) Den här berättelsen kan knappast lämna någon oberörd. Om några ungdomar som hamnar på en låt oss säga mycket speciell internatskola på den engelska landsbygden. Inte förrän långt senare förstår de kanske den fulla vidden av det som pågick under deras skoltid. Den här berättelsen väcker en massa tankar om moral, etik, människan som varelse med både kropp och själ.

Läs boken- INNAN du går och ser filmen!

Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

DiCamillos böcker är helt underbara. I bästa fantasy-sagostilen. Här kan verkligen ALLT hända. Mycket sorgliga undertoner, men tänk på alla de möjligheter som finns i det sorgliga. LÄS! NU! I trollkarlens elefant, trollar en trollkarl fram en elefant, till stadens invånares förtjusning. Elefanten själv är inte lika överförtjust, utan mest sorgsen. Men allt som sker har betydelse och en pojke söker sitt ursprung. DiCamillo själv säger att hon har velat skriva en berättelse om kärlek, och visst gör hon det, för...vem kan låta bli att älska en pojke, som är både tapper och trofast?

Yoko Tanakas illustrationer förstärker känslan av vemod. Jag tycker mycket om dem. MEN är det egentligen bra med illustrationerna i boken? Eller är det bättre om man själv skulle fått chansen att skapa sina egna bilder? Vad tycker du?